Så nära men ändå så långt bort..

Åååh vad trött man blir av att packa.
Har gjort det konstant sen jag kom hem vid halv 8 imorse..
Och nu är det faktiskt klart, i princip.
Tvn hänger kvar på väggen och alla skor är kvar i garderoben.
Kan ju inte bestämma mig för om jag ska spara kartongerna eller om jag ska slänga dom?

Idag för första gången sen jag fick reda på att jag kom in fick jag ångest.
Ångest över att jag ska flytta.
Det är inte själva flytten och det nya och okända där som är jobbigt.
Inte det minsta, tvärtom. Bara kul.
Det är det jag lämnar här hemma som är jobbigt.
Det jag inte kommer ha runt mig varje dag hela tiden längre.
Dom tomma platserna kommer fyllas på med nya saker.
Som så småningom blir det som är självklart för mig.
Fast vissa platser vill man liksom inte fylla ut.
Man vill inte ha något nytt där. Det är så bra som det är nu..


But i guess that's life!

ggs



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0